Mycket har hänt nu det senaste. Jag jobbade i helgen som var och under lördagen fyllde världens goaste hund Ella hela tre år! Hon fick ett agility-hinder av oss som vi senare under kvällen prövade uppe i skogen. Novalee har blivit frisk igen och vi har varit ute och gått väldigt mycket med Eleonor och Loke i både fint och lite ofint väder. Jag har träningsvärk i hela kroppen av alla promenader så ni kan tänka er att jag inte är så van vid detta ännu. Vi är uppe i skogen väldigt mycket nu jag och Ella och det är himla mysigt att få lite "egentid" med min vovvsa och så får pappan ha "bebisen" där hemma och mysa med henne.

I förrgår ringde mamma klockan åtta på morgonen och berättade att morfar hade gått bort en kvart tidigare så den dagen blev jobbig med en gång, men gick i alla fall ut på en promenad med Eleonor och Loke en sväng innan min kära svärmor kom och hämtade mig (ville inte vara hemma den dagen och de tyckte inte jag skulle vara själv heller.)
Hur som helst så kom vi till en återvändsgränd där vi skulle såklart vända och gå tillbaka hemmåt igen. Men i hagen rätt fram stod där en massa får som Ella fick syn på. Hon sprang fram till stängslet och jag hoppades faktiskt att hon skulle få sig en stöt och gå därifrån men inte då. Nej hon sprang under stängslet in till de stackars fåren och jagade dem ända till andra sidan av hagen! Jag sprang så fort jag kunde efter Ella i den jätte blöta och geggiga hagen och skrek ELLA STANNA!...... GOOOOODIIIIIIIISS men ingen hund vände om och kom tillbaka till mig, hon kom inte heller då jag visslade på henne. Tänkte att nu biter hon väl de stackarna (jag vet ju hur hon leker med hundar liksom) men hon blockade dem, skällde på dem och vallade in dem i deras lilla "lada" sprang ut igen där det stod tre, fyra stycken kvar och vallade in dem med. Sen kom hon ut och var jätte nöjd! Jäkla fårhund säger jag bara, hon luktar fortfarande av dem.

Sedan kom i alla fall Marie och hennes syster hit och hämtade mig. Hade väldigt trevligt hemma hos dem även om jag saknade och tänkte på morfar i stort sett hela tiden, men eftersom jag fortfarande var lite i chock så kunde jag inte gråta så mycket som jag egentligen ville (det kom sen på kvällen när vi var hemma igen istället.)
Men även om jag saknar morfar något otroligt mycket så känns det skönt att veta att han äntligen fått somna in. Han hade ju cancer och mådde inte alls bra det sista, han ville få somna in.. och även fast vi visste att han skulle dö blev det en chock, man kan aldrig vara beredd. Han var mycket älskad av alla i hans närhet.

Nu ska vi borsta tänderna, ta på oss ytterkläderna och gå ut en sväng och leka lite.
Kram*

~ KOMMENTARER ~

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0