Jag åkte som sagt och jobbade, hade svin ont i ryggen redan hemma och blev ju inte bättre på jobbet så efter min rast på trettio minuter så skulle jag ner och jobba igen. Hade så ont att jag började att gråta och stortjöt när jag pratade med både mamma och Jonas i mobilen. Min svägerska som jobbar där skickade hem mig i alla fall och jag känner mig jätte hemsk för att jag blev tvungen att lämna dem allihop när de var så lite personal där + en massa gäster som ville ha mat, FY säger jag bara!
På vägen hem åkte jag in till barnmorskan min och pratade med henne lite snabbt och började även storgrina där. Jag fick ett nummer till en sjukgymnast och blev "beordrad" att ringa vårdcentralen imorgon så de kanske kan skriva ett intyg om sjukskrivning.

På väg från MVC så får jag ett sms utav en av mina bästa tjejkompisar där det stod att hennes pappa kommer troligenvis hamna i koma vilken dag som helst och dö inom en vecka för att hans tumör trycker på hans hjärna så. Blev helt stel i kroppen. I somras fick vi veta att han hade cancer och nu i veckan så började han att yra och svamla.. Han hade varit vid fullt medvetande när han ringde sjukhuset själv och kunde prata men de kunde inte ta in honom eftersom de inte hade rum eller tid förrän vid ett halv två senare under dagen (kan tillägga att då vart klockan nio, tio när han ringde) ca. tio minuter efter det så bad mamman i familjen min ena tjejkompis (den andra systern bor i Örebro) att hjälpa henne att leda in pappan till vardagsrummet så han fick lägga sig på soffan. Han kunde inte gå mer än tre steg åt gången utan att bli yr och helt svag i kroppen. Min kompis sa också att han då var tvungen att luta sig mot något eller sätta sig ned och att han kändes som ett skelett.
Jag pratade med henne en liten stund efteråt, då väntade de på ambulansen. De fick i alla fall vänta två timmar på att en förbannad ambulans skulle komma och hämta pappan/mannen för att de inte hade plats och tid!! Och nu har de i alla fall fått besked om att inga cellgifter fungerar längre och att han kommer att avlida om ca. en vecka!
ALLA mina tankar går till deras familj!

Vet själv hur det är att förlora en förälder i ung ålder och det är det sista man behöver.
Så nu ska jag ta och ringa dem och bara finnas där för dem (även om de redan vet att jag ställer upp för dem i vått och torrt, att jag finns här om de vill prata)

Hoppas ni andra har en bättre dag än oss*